Användarverktyg

Webbverktyg


vuxenvarlden-inkompetensforklaras

Vuxenvärlden inkompetensförklaras

Backa ett steg

Barn som försöker ta kontroll över sina liv kallas antiauktoritära.

Vartefter det lilla barnet utvecklar en förmåga att tänka i flera led och orsakssamband så börjar det att försöka lista ut vad som kommer att hända. Beroende på begåvning kan detta ske något tidigare än vad som är vanligt. Jag kommer här att fokusera på vad som händer i samspelet med andra personer.

Från allra första början så tror barnet att om
mamma inte sett vem som gjort vad så kan hon aldrig lista ut vad som hänt. Så småningom utvecklas detta till så enkla saker att ”om jag gör så här så kommer pappa att bli arg”. ”Fröken” på förskolan tror att hon sett allt men skäller på fel barn.

Sakta men säkert upptäcker barnet att:

  • Vuxna kan faktiskt inte kan läsa mina tankar och vet inte vad jag vill utan att jag sagt det.
  • Även om jag förklarar så missförstår de och det blir fel ialla fall.
  • Det blir bara jobbigt att berätta – jag får bara höra ”vad gjorde du själv då?”

Där och då slutar barnet ha förtroende för vuxna och vi inkompetensförklaras. Barnen försöker att ta kontroll över sitt liv genom att inte berätta något. Jag har som psykolog pratat med många barn och fått fötroenden. De har också förklarat varför de inget sagt till sina föräldrar, fröken eller överhuvudtaget andra vuxna i sin omgivning. Att de pratar med mig beror på att jag har tystnadsplikt. Mer om min roll senare.

”Jamen om jag säger något så ligger mamma och gråter hela natten. Det är synd om henne för hon ska jobba imorgon.” Pappa blir arg och ringer till den andra pojkens pappa och sedan får den pojken datorförbud i två veckor och det är synd om honom. Särskilt begåvade barn utvecklar sin etiska och moraliska förmåga tidigt. Så även den empatiska. Utifrån sin förmåga att tänka i flera led och sin föreställningsförmåga så är de övertygade om vad som kommer att hända och om de inte gillar det så berättar de inte.

Jag brukar säga att de har en bakvänd empati eftersom de inte vill berätta hur det har det för att det är synd om någon annan.

En kille i år 8 hade blivit utsatt för allvarlig mobbning och misshandel

De hade tvingat honom att gå omkring med en glasbit i munnen hela dagen, de hade doppat hans huvud i toaletten och de hade tvingat honom att dra ner byxorna mitt på skolgården. När jag pratade med honom om det och kallade det mobbning sade han ”men de skojade bara lite dumt”. Jag brukar då fråga vilka som skrattade, om skämt kan vara roliga om inte alla skrattar.

Dels kan man tänka sig att han försvarade dem för att inte själv behöva skämmas för att han låtit dem behandla honom – att han inte sagt ifrån. Men också för rädsla för repressalier om deras straff blev tungt.

Jag hjälper barnet att vrida och vända på det dom har berättat – vi funderar över olika scenarior och olika tänkbara utfall. De från sitt perspektiv och jag från mitt vuxenperspektiv. Mitt mål är alltid att barnet självmant ska säga OK jag vill berätta för mina föräldrar. Oftast vill de då att jag ska vara med. De vill att min närvaro ”stabiliserar” föräldrarna så att det inte blir just den reaktion som barnet oroade sig för. Ibland tar jag på mig att vara den som presenterar informationen, men då alltid med barnet närvarande. Barnet ska aldrig fundera över om jag sagt något annat än det uppgjorda. Mitt perspektiv är alltid barnets bästa – att stå på den svagares sida och föra dess talan. Det händer också att barn säger att de inte vill be läraren om hjälp, vare sig det gäller mer och svårare uppgifter eller med konflikter, eftersom de ser att hen är upptagen med att hjälpa de som har det svårt.

Det kan vara lätt att förlora förtroendet för en lärares förmåga.

En liten flicka på 7 år var på sin första dag i skolan. De flesta hade sina föräldrar med som stod runtomkring i klassrummet. Läraren delade ut papper och kritor till klassen och bad dem rita sin familj under tiden som hen pratade med föräldrarna. Flickan frågade varför de skulle rita sin familj. Läraren säger att hon då kunde rita ett hus istället eller en sol. Flickan undrade varför skulle jag rita ett hus – du sa ju först att jag skulle rita min familj. Ja men rita vad du vill då sade läraren. När flickan sedan går hem med sin mamma så sade hon. Mamma, det där var nog ingen bra lärare. Jaså, varför inte det, undrade mamman. Nej hon visste inte varför vi skulle göra saker och hon ändrade sig hela tiden. Så snabbt och så enkelt kan det vara att ett barn inkompetensförklarar åtminstone den läraren.

Fortsättning:

vuxenvarlden-inkompetensforklaras.txt · Senast uppdaterad: 2020/12/02 14:48 av anita