Anita Kullander leg. psykolog

Många vuxna anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller att bedöma vad som hänt och hur barn borde känna och reagera vid olika händelser. Av (missriktad) välvilja så försöker de ta bort barnets obehagliga upplevelser…

”Det var väl inte så farligt”,
”Så ont gjorde det väl inte”,
”Han menade inget illa med det han sade”
”Hon ville ju bara vara snäll”
osv. osv.

Smarta barn har tidigt utvecklade känsloliv och blir kränkta när andra talar om hur de borde reagera. De lär sig snabbt att deras uppfattning av en händelse inte förstås och respekteras. Dessa erfarenheter av att andra inte förstår vad man menar, hur man tänker och uppfattar olika händelser gör så att de lär sig snabbt att det inte hjälper att fråga om hjälp eller ens att försöka förklara vad som hänt.

När barnen inkompetensförklarar vuxenvärlden, slutar att berätta, så står vi hjälplösa när våra barn är otröstliga eller vägrar att delta i olika sociala sammanhang.

Jag tycker mycket om att lösa korsord. Jag köper en korsords-tidning med en blandning av svårighetsgrader 1-5.

De allra lättaste på nivå 1-2 hoppar jag över. De korsord som rankats som nivå 3 klarar jag inte alltid. De som rankats som 4 klarar jag i stor sett alltid och nivå 5 klarar jag ofta men inte alltid.

Jag tolkar det som att om man kommit upp till en viss nivå så är det svårt att sänka sin funktionsnivå och tänka på en mer basal nivå. Dvs 1-2 tråkar ut mig, nivå 3 klarar jag men har svårt att förstå logiken i vissa ledtrådar. På nivå 4 så känner jag mig mer ”hemma” sas.

Denna personliga reflektion jag kopplar jag till särskilt begåvade barn och ungdomars skolgång och prestationer: Alltså - det är precis så som det är för elever som får för enkla uppgifter och förväntas svara på flera nivåer under deras förmåga (och värdighet).

Därför är det inte så konstigt om barn/elever vägrar göra enkla uppgifter men med lätthet klarar det svårare

Det talas ofta om att det är personer med asperger's syndrom (numera autism) som studerar på högskolor och universitet.

En bekants son studerar på Tekniska högskolan och jag frågade honom om det var många med diagnosen autism/asperger bland de studerande. Äsch, svarade han, det är bara något de säger och skyller på för att slippa umgås med vanligt folk - dvs. normalbegåvade.

Jag hör också allt oftare uttalanden som ”Jag har lite asperger” eller ”Jag har lite ADHD”. Detta sägs alltså av personer som faktiskt inte har dessa diagnoser. Man syftar då på att man inte är supersocial eller har behov av stimulans.

Likaså hör jag folk benämna andra personers beteenden som autistiskt eller som ADHD.

För mig är det märkligt att man använder en neuropsykiatrisk diagnos för att förklara eller ursäkta sitt eget eller andras beteende och/eller behov.

Jag anser tom. att det är respektlöst mot dem som verkligen har diagnosen. Dessa slarviga uttryck förringar de svårigheter som personer med npf-diagnoser har och som de gladeligen skulle slippa.

En diagnos är allvar. En person med en diagnos har behov av samhällets hjälp och stöd på olika sätt och ska inte missbrukas.

Om en person haltar lite grand så skulle man väl inte komma på tanken att benämna det som att benet var brutet.

Hur kan den som inte vet, inte förstår, förstå den som vet och förstår?

Det har i alla tider varit ”fult” att vara dum, att inte veta, att inte förstå. Den som inte vet, inte kan, inte förstår, blir hånad.

Men visste du inte det?
Är du dum i huve’t eller?
Men alla vet väl!
Alla kan väl!
Alla borde förstå!
Du kan om du vill!

Det är en överlevnadsförmåga att veta, kunna och förstå. När en människa inte vet, inte förstår så känner den sig sämre än andra. Dess människovärde har ifrågasatts. Det finns en föreställning att alla kan lära sig allt om man bara vill.

För många är det svårt att godta det faktum att vi är olika, kan olika, vet olika och förstår olika.

När vi försöker förklara för den som inte vet vad särskild begåvning är, så petar vi på deras självkänsla.

Föräldrar till barn som av olika anledningar inte fungerar som ”vanliga barn” tenderar att reagera olika på detta.

Låt säga att förälder A går in helhjärtat och reagerar starkt positivt och börjar agera gentemot skolan och samhället utifrån sin övertygelse. Det är då inte ovanligt att förälder B behöver mer tid på sig och reagerar med att försöka bromsa – lite lätt till att börja med. Då reagerar A med att ta i lite mer för att övertyga B som då bromsar lite mer för att kompensera.

A,s engagemang påverkas och styrs av insikten att de missat något och vill kompensera barnet genom att engagera sig till max. B blir omkörd – kanske tom. överkörd.

Vi säger ofta att hem och skola inte pratar om ”samma barn”. Samma gäller för föräldrar – föräldrarna pratar inte om samma barn och kan därför inte heller enas om hur man bäst hjälper och stöttar vare sig hemma eller i skolan.

I mitt yrke som skolpsykolog ser jag detta gång på gång. Det är destruktivt för föräldrarelationen och inte minst för barnet. Inte ovanligt att barnet känner sig tvingad att välja sida.

På så vis hamnar föräldrarna allt längre och längre från varandra.

Inte ovanligt att det slutar med skilsmässa.

Har ni hört den ramsan? Så tänker jag när det gäller hur man/vi/samhället ser på individer som inte gör som vi tycker är bäst.

Föräldrarna får höra att barnet inte gör som de flesta barn brukar.
Förskolan: Vi har inte gjort fel!
Rektor: Skolan har inte gjort fel!
Kommunens Skolchef: Rektor har inte gjort fel!
Kommunfullmäktige: Skolans organisation är bra!

Ingen vuxen har gjort något fel (vill kännas vid något fel) - alltså är det fel på barnet.