Anita Kullander leg. psykolog

Av Anita Kullander

Med ojämna mellanrum lägger jag upp något som jag för tillfället funderat över. Ibland har jag svaret - ibland inte.

Som några kanske vet så håller jag även på med viltrehabilitering, dvs. tar hand om skadade djur.

En familj, med liten dotter på fem år, kom in med en skatunge som blivit övergiven. När föräldrarna började berätta så lade flickan sig i, förtydligade, korrigerade, och tog snart över hela konversationen. Hon var också ivrig att visa vad hon kunde vad gällde tre olika språk samt läsa och skriva.

När jag tagit hand om skatungen så frågade jag föräldrarna vad dottern tyckte om förskolan och då framkom det att: ”Den var tråkig, det ska bli skönt att få börja skolan till hösten.”

Nåväl, jag berättade att jag innan pensioneringen arbetat som skolpsykolog i många år och märkte därför att dottern verkade ”vaken” och troligen hade lätt för sig. Detta bekräftade både föräldrar och flickan. Jag nämnde inte ”särskild begåvning” eftersom dottern var med utan rekommenderade dem att vara uppmärksamma på hur dottern trivdes och att pedagogerna ger adekvata skoluppgifter så att hon utvecklas. ”Det kan hända att hon behöver gå lite fortare fram” sade jag bara.

Ska bli spännande att se om familjen kontaktar mig för att få veta mer.

Många föräldrar är bekymrade över att skolans personal inte lyssnar på dem. Skolan har presenterat olika ”problem” som de har med eleven i skolan. Föräldrarna uppger att de har gett skolan flera olika förslag på hur de ska undervisa, bemöta eller åtgärda olika problemsituationer som skolan beskriver att de har. Föräldrar blir sedan bekymrade över att skolan inte lyssnar på dem.

För det första: En pedagog blir proffessionellt kränkt om föräldrar talar om för dem hur de ska sköta sitt arbete.

För det andra: Den kommunala skolan är en myndighet. Endast deras chefer kan tala om för dem hur de ska arbeta.

För det tredje: Det är viktigt att rektor blir medveten om sin personals ”brister och okunskap” och bör därför alltid vara med på mötena med skolan.

Mötena ska sedan handla om vad skolan ser att eleven kan i olika ämnen, styrkor och svagheter, vilka insatser skolan har provat osv. Mötet ska sedan avslutas med vad skolan ska göra och tid för uppföljande möte - helst inom 3 veckor. Be sedan att få minnesanteckningar/protokoll från mötet.

Fokus ska alltså ligga på vad skolan ska göra – inte på vad eleven inte gör.

Se vidare: https://www.anitakullander.se/pedagogisk-kartlaggning

Om en 4-åring ligger 1 år före i sin intellektuella utveckling så kommer 8-åringen ligga ungefär 2 år före och 12-åringen 3 år före. Man skulle kunna säga att utvecklingen sker i den hastighet som IQ-nivån ligger på.

I och med detta ökar avståndet till jämnåriga och den sociala utvecklingen får därför inte adekvat stimulans och träning. Barnet blir mer eller mindre ensamt.

Många personer, i olika typer av yrken, har en benägenhet att kommentera sin omgivning utifrån sin yrkeskompetens. Jag tänker då på när det inte specifikt har efterfrågats. Tex. elektrikern som kommenterar placeringen av eluttag, rörmokaren som kommenterar rörkopplingar i ett badrum, tandläkaren som kommenterar sneda tänder, optikern som vill justera dina glasögon, sjuksköterskan som kommenterar dina harklingar, osv. osv. Jag har tolkat detta som ett behov av att rättfärdiga det egna yrkets kompetens och nödvändighet.

I media skrivs det om att npf-diagnoser ökar.

Kan det vara så att det även finns psykologer som känner sig behöva rättfärdiga sitt yrkes kompetens och nödvändighet och gör det via diagnoser? Det borde väl vara lika viktigt att bedöma att det inte föreligger någon npf-diagnos -eller?.

Alltså min fundering är: Är det endast när vi ställer en diagnos som vi känner oss som skickliga psykologer?