Anita Kullander leg. psykolog

Av Anita Kullander

Med ojämna mellanrum lägger jag upp något som jag för tillfället funderat över. Ibland har jag svaret - ibland inte.

Om en 4-åring ligger 1 år före i sin intellektuella utveckling så kommer 8-åringen ligga ungefär 2 år före och 12-åringen 3 år före. Man skulle kunna säga att utvecklingen sker i den hastighet som IQ-nivån ligger på.

I och med detta ökar avståndet till jämnåriga och den sociala utvecklingen får därför inte adekvat stimulans och träning. Barnet blir mer eller mindre ensamt.

Många personer, i olika typer av yrken, har en benägenhet att kommentera sin omgivning utifrån sin yrkeskompetens. Jag tänker då på när det inte specifikt har efterfrågats. Tex. elektrikern som kommenterar placeringen av eluttag, rörmokaren som kommenterar rörkopplingar i ett badrum, tandläkaren som kommenterar sneda tänder, optikern som vill justera dina glasögon, sjuksköterskan som kommenterar dina harklingar, osv. osv. Jag har tolkat detta som ett behov av att rättfärdiga det egna yrkets kompetens och nödvändighet.

I media skrivs det om att npf-diagnoser ökar.

Kan det vara så att det även finns psykologer som känner sig behöva rättfärdiga sitt yrkes kompetens och nödvändighet och gör det via diagnoser? Det borde väl vara lika viktigt att bedöma att det inte föreligger någon npf-diagnos -eller?.

Alltså min fundering är: Är det endast när vi ställer en diagnos som vi känner oss som skickliga psykologer?