Anita Kullander leg. psykolog

https://www.sengifted.org/post/before-referring-a-gifted-child-for-add-adhd-evaluation

Föräldrar och lärare som undervisar särskilt begåvade elever blir allt oftare ombedda att lära barnen att anpassa sig till ett antal sociala normer av acceptabelt beteende och prestation – för att slipa lite på kanterna för att passa in i det ”normala” runda hålet. Spontanitet, vetgirighet, fantasi, obegränsad entusiasm och känslighet hålls tillbaka för att skapa lugnare, tystare och mer kontrollerade miljöer i skolan. En förlängning av denna trend speglas i den ökning av remitteringar för medicinsk utredning av särskilt begåvade barn, för ADHD (uppmärksamhetsstörning och hyperaktivitet).

Det råder inget tvivel om att särskilt begåvade barn vars ”olämpliga beteende” kan vara ett resultat av att vara högt begåvad och/eller intensiv.

Denna intensitet kopplat till klassrumsmiljön och studieplanen som inte möter den särskilt begåvades, divergenta, kreativa, eller randomiserade inlärning, kan leda till att man missbedömer många barn med ADHD.

För att undvika felbedömning av särskilt begåvade barn kan föräldrar och utbildare genomföra följande checklista som hjälp att avgöra om man ska remittera till medicinsk eller psykologisk utredning.

Checklistan finns på följande länk (översättning till svenska finns i e-boken Utanför Ramarna)
https://www.sengifted.org/post/before-referring-a-gifted-child-for-add-adhd-evaluation

LÄSVÄRT:

Psykolog Stefan Björk:

God morgon! För andra dagen i rad åker jag pendelbåt in till mottagningen. Och funderar på neuropsykiatriska diagnoser. Det gör jag ofta. Hur kan det komma sig att 17% av alla pojkar i Stockholms stad skolor har diagnosen ADHD? Är det rimligt? Nej. Det är det inte. Med en så stor andel diagnostiserar vi inte längre avvikelser, utan normal variation. Men, invänder vän av ordning, om andra folksjukdomar kan vara vanliga, kan inte också ADHD vara det? Svaret är nej.

Varför inte? Därför att neuropsykiatriska diagnoser är benämningar på glappet mellan individens förmåga och omgivningens krav. Det är inget fysiologiskt observerbart i kroppen, som artros och diabetes. Ta diagnosen ADHD till exempel. Alla 18 kriterier innehåller orden ”ofta” och ”sällan”. Hur ofta är ”ofta” och hur sällan är ”sällan”? Ja, det beror förstås på vilka förväntningar vi har. Huruvida diagnoskriterierna uppfylls beror alltså på vilka krav omgivningen ställer. Ju högre krav, desto fler diagnoser. Vad är det som hänt i samhället de senaste 30 åren? Kraven på självkontroll, självstyrning, självreglering och samtidigt samarbetsförmåga har ökat enormt. I hela samhället och inte minst i skolan. Det är inte en tillfällighet att ADHD och autism handlar om just självstyrning och samarbetsförmåga. Ökningen av diagnoser är en spegelbild av det samhälle vi lever i. Sett ur det perspektivet är ADHD och autism bara ett sätt att benämna de som inte lever upp till samhällets krav.

Jag förnekar inte existensen av funktionsvariationer som ADHD och autism. Jag förnekar inte heller de teorier som försöker förklara varför människor fungerar så. Men jag är oerhört frustrerad över att samtiden inte verkar se sambandet mellan vilka krav vi ställer på barn och unga i skolan och vuxna i samhället och den extrema ökningen av NPF-diagnoser.

Inget kommer förändras till det bättre förrän vi får ett snällare samhälle som inte ställer så extrema krav på att varje individ skall vara helt självgående. Ett samhälle som bygger på gemenskap, samarbete och ömsesidighet snarare än myten om den självständiga, isolerade individen som skall mejsla ut sin egen nisch i tillvaron.

Psykolog Stefan Björk https://bjorkpsykologi.se/ Psykolog Stefan Björk

I SKOLAN BEHÖVS INGA DIAGNOSER