Av Anita Kullander

Med ojämna mellanrum lägger jag upp något som jag för tillfället funderat över. Ibland har jag svaret - ibland inte.

När jag läser olika psykologutlåtanden över personer som genomgått en psykologutredning, så slås jag av beskrivningarna av den utredda personens egenskaper, förmågor och svårigheter i olika grad. Dessa personer/individer får, via en psykologutredning, hela sin personlighet beskriven utifrån svårigheter? Psykologutlåtandet förväntas man sedan lämna ut till skolan, chefer, släkt osv….. Vad hände med respekten och acceptansen för olika personligheter? Olika funktionsnivåer i olika sammanhang, olika ämnen, osv. Vad hände med respekten för individen – likheter och olikheter mellan två personer. Vad hände med möjligheter att utvecklas framåt, uppåt? Dvs. om jag får ”papper” på att jag har svårt med nya personer – kommer jag indirekt få tillåtelse att ännu mer undvika nya personer. Om jag har svårt med att hålla ordning – kommer jag då att få tillåtelse att inte städa? Jag har själv ställt diagnoser under mitt yrkesverksamma liv som psykolog. Ibland är det tyvärr nödvändigt för att få adekvat hjälp och stöd av skola/samhället som bla. anpassningar i skolan och/eller medicinering. För mig är en diagnos endast nödvändig i de fall en medicinering är nödvändig. I övrigt är de egentligen bara en beskrivning av en individs svårigheter respektive lättheter. För skolans del är en pedagogisk kartläggning ett mycket bättre underlag för hur undervisningen behöver anpassas för att eleven ska utvecklas så långt möjligt (enligt skollagen). En diagnos som tex ADHD tar bort personligheten. Stereotyper får fritt spelrum hos personer i omgivningen. Alla tror att de ”vet” vad ADHD är. Men vad de oftast inte vet är att ADHD ser olika ut hos varje individ. För mig är det spännande att upptäcka och lära känna andra personer utifrån att de just är egna personer. Egna personligheter med olika förmågor respektive behov. För mig är alltså en diagnos ett hinder för att se människan – individen. Anita B Kullander Leg. psykolog

Jag lyssnade på en ljudbok om en persons politiska arbete både inom Sverige och internationellt. Ordet Medborgerliga Rättigheter nämndes. Därefter användes förkortningen MR istället för hela begreppet. Helt plötsligt märkte jag att innehållet bleknade, tappade sitt värde, sin styrka.

Funderade då på hur det är med förkortningen SB = Särbegåvning – särskild begåvning

Förkortningar som är allmänt vedertagna som etc. osv. mfl. är det inga problem med eftersom de inte har något ”värde”, någon värdering, ingen beskrivning kopplat till människans funktion och mående och värde.

Mänskliga Rättigheter – MR och Särskild begåvning – SB mfl. tappar värdet och seriositeten vid förkortning.

Förkortningar bör användas med försiktighet och då endast för ord och begrepp utan värdering till mänskliga förmågor eller behov.

Vi måste sluta tycka synd om lärare som säger ”Jag hinner inte”
Vi måste sluta sympatisera med rektorer som säger ”Jag har inte råd”.
Vi måste sluta vara snälla och förstående när skolan inte gjort det som bestämts på senaste mötet.
Vi måste sluta att ta emot och försöka lösa skolans problem.
Se våra barn som barometrar. Om de visar att något inte är bra i skolan - så är det så - oavsett hur trevlig läraren och rektorn är på mötet.
Om barnet visar tecken på att det inte är bra i skolan så är det så. Då har skolan inte gjort tillräckligt utan måste gå vidare och prova sig fram.
Att ropa på psykologutredning är inte en åtgärd.
Oavsett utredningens resultat så måste ändå skolan lära känna varje individuell elev och prova sig fram och göra anpassningar efter det.
Oavsett diagnos så är våra barn individer och har rätt att mötas som det.
Om/när en lärare ringer hem och beklagar sig så ställ frågan ”Vad gjorde du åt det?” lämna tillbaka ansvaret till skolan.

Anna och Berit sitter och pratar om livet.
Anna är bekymrad över något och har nära till gråten.
Berit kommenterar att detta ”något” inte är något att bli ledsen för.
Anna börjar då gråta.
Berit säger att det var inte meningen och säger förlåt.
Anna fortsätter att gråta.
Berit blir förtvivlad över att inte bli förlåten och börjar också gråta.

DÅ, händer något märkligt!
Anna slutar gråta och börjar istället och trösta Berit.
Helt plötsligt har det blivit mer synd om Berit.
Det kan tom bli så att omgivningen anklagar Anna
för att ha gjort Berit ledsen.

Detta är inget ovanligt när man har med narcissister att göra.
De har en märklig förmåga att vända all uppmärksamhet
till deras förmån.