Av Anita Kullander
Med ojämna mellanrum lägger jag upp något som jag för tillfället funderat över. Ibland har jag svaret - ibland inte.

Jag får ofta frågan från föräldrar: ”Hur gör man för att få pedagogen att förstå mitt barn och dess behov?”

Ofta berättar de sedan hur de upprepade gånger och på olika sätt talat om för pedagogen hur denne ska arbeta. Nästan lika ofta har de fått undvikande svar eller tom motsvarande förslag hur de som föräldrar ska uppfostra sina barn. Sedan har vi två personer som båda känner sig kränkta och missförstådda. De har varsin bild av barnet/eleven och när man inte ser ”samma barn/elev” så uppstår frustration och konflikter där fokus blir på att ändra den andre.

För att ändra en annan person, dess förståelse, beteende eller sätt att arbeta resp. vara förälder, så måste man ha god kännedom om de villkor som styr deras arbete, ideologin samt personligheten hos den person man vänder sig till. Som förälder kan man inte ändra på en pedagog arbetssätt lika lite som en pedagog kan ändra på en förälders syn på sitt barn.

När det gäller pedagoger så är det rektor som är ansvarig för sin personals sätt att arbeta. Därför är det rektor man vänder sig till. Man ber om ett möte. Om det finns två föräldrar så ska båda vara med på mötet.

På mötet börjar man med att ställa frågor riktade till rektor. Sedan är det rektor som avgör vem som ska svara på frågan. Frågorna syftar till att både rektor och pedagog måste tänka efter innan de svarar.

- Vet du/ni vad mitt barn/eleven kan? På vilken årskursnivå ligger kunskaperna? Alltså inte bara mot årskursens mål.
- Hur tar ni reda på vad eleven kan? Vilka redskap, metoder har ni använt?
- Skollagen kap 3, §2 lyder så här: ….. Hur tolkar ni detta utifrån ert arbete?
- På vilket sätt har ni anpassat undervisningen för mitt barn?

Fall inte i fällan om de ber er om råd. Skolan är en myndighet (den kommunala skolan) och har en absolut skyldighet att följa lagen. De får inte ursäkta sig med att de inte har tid eller ekonomi för att tillgodose varje elevs behov. Skollagen säger ”SKA”. Finns inga ”om/utifall att”

Om pedagogen säger ”Eleven vill inte!”. Då frågar ni rektor ”Vad gör ni åt det?”
Om pedagogen säger ”Eleven stör i klassrummet!”- Då frågar ni rektor ”Vad gör ni åt det?”

Förhoppningsvis resulterar mötet i att man upprättar en handlingsplan som ska provas under en bestämd tid och sedan utvärderas (aldrig mer än tre veckor). Om inte, så kräv ett nytt möte om två veckor.

Den kommunala skolan är skyldig att dokumentera allt de gör gällande eleverna. När mötet är klart ber ni om en skriftlig redovisning (minnesanteckningar – protokoll) från mötet. I förekommande fall kan ni även be att få ut kopior på att som finns i elevens mapp på skolan.

Fällor att inte falla i: - Anklagelser mot barnet/eleven. Försvara inte ert barn – de är inte öppna för att lyssna eller förstå er. De är oftast upptagna med att ni ska förstå dem. - Lockas inte att berätta vad ditt barn säger om skolan. Då blir skolans fokus på att försvara sig. - Anklagelser mot er som föräldrar. Svara överhuvudtaget inte på detta. Ta det som ett sätt för skolan att ändra fokus och ansvar från sig själva till er. - Avstå inte från en skriftlig dokumentation – hur ska ni annars kunna utvärdera beslutade insatser. - Gå inte med på insatser som ni ska göra som föräldrar. Skolan har inget med det att göra. Om ni inte lyckas så kommer skolan fokusera på det istället för på sitt lagstadgade arbete.

Som förälder ska ni föra ert barn TILL skolan. Skolan har sedan fullt ansvar för att eleven STANNAR.

Elevens beteende i skolan är ett direkt svar på kvalitén på skolans verksamhet. Därför är det viktigt att fokus hålls på vad skolan gör/kan – inte vad ni gör hemma. Det är rektor som är ansvarig för pedagogernas arbete och eventuella behov av fortbildning samt inte minst att de följer lagen – oavsett.

Vem har ansvar för att förändra skolan? Föräldrar till särskilt begåvade barn frågar mig ofta hur de ska få pedagogerna att förstå deras barns behov, deras kunskapsnivå och vad de ska säga till pedagogerna att läsa för att förstå särskild begåvning.

Jag vill då koppla till vad jag rekommenderar pedagogerna när de frågar angående troligen begåvade elever. Gör en pedagogisk kartläggning. Ta reda på vad eleven kan, på vilken årskursnivå kunskaperna ligger och bygg vidare utifrån det. Varje elev är unik oavsett kunskapsnivå.

Detsamma gäller föräldrarna! Man måste veta vad pedagogen kan och vet om särskild begåvning och utgå därifrån. Varje pedagog är unik.

Utöver detta måste vi inse att varje pedagog ingår i ett lärarlag där man naturligtvis påverkar varandra. Lärarlagets ”minsta gemensamma nämnare” påverkar varje enskild lärare och det krävs mod och civilkurage att våga avvika från ”gruppnormen”. Den som avviker från ”gruppnormen” riskerar att bli utanför – precis som de särskilt begåvade barnen/eleverna.

Rektor har ett personalansvar och är beroende av information från bla. föräldrarna för att bedöma vad varje enskild lärare behöver i form av fortbildning, handledning osv.

Föräldrar kan aldrig ta ansvar för pedagogers fortbildning. Rektor har detta ansvar och om det inte fungerar så är det skolans huvudman som ska informeras. När det gäller privata skolor så är det skolans bolagsstyrelse man vänder sig till.

Särskilt begåvade barn, (även vuxna) är mycket medvetna och observanta på kroppsliga fenomen. De vet också att dessa kan kopplas till olika sjukdomar. De googlar och tolkar diagnoskriterier bokstavligt och utifrån sin bristande erfarenhet. I kombination med att de vanligtvis inte riktigt litar på vuxna så ställer de diagnos på sig själva. Läkare och annan sjukvårdspersonal kan få svårt att övertyga dem om deras bedömning.

Inte ovanligt att de särskilt begåvade barnen och ungdomarna uppfattas som överkänsliga eller kanske tom hypokondriska.

Vi (barnet) måste bara stå ut denna månad, denna termin, bara ett år kvar…. Hur ofta tänker man inte så som förälder när det gäller våra barns skolgång. En klok person sade till mig att en vecka av en 6-årings liv, procentuellt är mycket lång tid jämfört vad en vecka är av en vuxens liv.

En vecka för en 6-åring som inte trivs i skola, är en evighet. För oss vuxna så som har upplevt otaliga måndagar tycker att veckorna bara susar förbi.

Detta bör vi tänka på när vi väljer att låta barnet vara kvar i en otillfredsställande verksamhet. Tänk efter hur länge du skulle stå ut på en arbetsplats som du vantrivs på.

Från barnets födelse så börjar man mäta barnet, Vikt, längd och hur mycket barnet äter och hur ofta, viktökning, avföringens färg och form osv, osv. Föräldrar drillas av BVC att hålla koll på och tom. notera alla dessa data. När sedan barnet alltmer börjar aktivera sig så noteras det i en liten bok: första leendet, första gurglet och den motoriska utvecklingen. När barnen avviker från den ”normala” utvecklingskurvan så blir man orolig – oavsett om det handlar om sen eller tidig utveckling. Då måste man ha svar. Är det normalt? Alla vill ha normala barn! Varför det? Vill man inte ha barn - barn med egen personlighet, sina specifika egenskaper, sina talanger och intressen, som utmanar och berikar oss med sitt specifika sätt att uppleva, uppfatta och upptäcka omvärlden? Varför är man så rädd för att barnet ska avvika från ”normalkurvan”?