Behövs en diagnos eller inte?

Kommentar från en anonym psykolog som jag tycker sammanfattar mina erfarenheter och synpunkter:

”Ett kriterie i diagnoserna vi pratar om är att dessa kognitiva förutsättningar ger upphov till stort lidande och hindrande i minst två olika sammanhang (jobb, studier, relationer mm).

Det innebär per definition att lär jag mig leva med och hantera mina förutsättningar så de inte innebär stora faktiska hinder för mig så är diagnosen inte längre aktuell.

Diagnosen ska signalera ett pågående hjälpbehov för individen.

Huvudsakliga delen av diagnos-sättandet handlar om anamnes och nutidsbeskrivning kring faktiska funktionella svårigheter. Alltså kan den anses vara färskvara och alltså är det fullt rimligt att den tas bort i senare delar av livet om individen beskriver att det inte längre är till betydande besvär. Att ”ta bort” diagnosen i efterhand bör inte föras efter samma omfattande utredning som när den sattes.

Första början görs utredning för att systematisera och differentiera vad som ordnar de beskrivna symtomen. Om individen senare i livet upplever att symptomen inte finns kvar bör det räcka med enkel intervju kring det. Med samma självklarhet som t ex ångest- eller depressions-diagnoser.

Klarar du dig bra? Ja. Behöver du hjälp, tycker du? Nej Då, så. Vi tar bort den. Hör av dig om behov uppstår igen.

Som princip ska det väl inte vara svårare än så?

Man har sin ”adhd-hjärna” hela livet. Om den ska ha diagnos är kopplat till pågående stödbehov.”

Är begåvning en diagnos?
Kan man vara särskilt begåvad och ha en npf-diagnos (neuropsykiatrisk diagnos)?
Är det vanligt att särskild begåvning feltolkas som npf-diagnos?
Fördelar och nackdelar med neuropsykiatrisk diagnos (npf)
e-boken Utanför Ramarna med bla bedrägliga likheter och olikheter mellan särskild begåvning och diagnoser